Olika skeden av utkomst för studenter

Studiestödet är en förvärvad förmån, som möjligen är en av de synligaste delarna bland olika former av utkomst för studenter. Historien bakom sociala studieförmåner visar hur idealiska lösningar för utkomst under studietiden varierat genom tiderna. 

År 1948 infördes ett system med högskolestipendier, som erbjöd stipendier för finansiering av utbildning i varierande grad, från fulla och halva stipendier till stipendier för läromaterial. Det säger sig emellertid självt att stipendiesystemet som sådant inte säkerställde likadana ekonomiska utgångspunkter för studenterna. År 1959 fick systemet stöd av att studielån började beviljas mot statsgaranti. Dessutom kunde man få lån från Studenternas studielånsfond. 

På 1960-talet ökade antalet studenter betydligt och studenternas socioekonomiska bakgrund genomgick en brytning. Under 1960-talet beställde FSF omfattande enkätundersökningar för att kartlägga behoven som orsakats av förändringen på förbundets socialpolitiska fält. 

– I dagens datortider roar det mig att komma ihåg hur vi överförde data till hålkort, att stansa hål i dem och köra dem på universitetets maskiner, för att inte tala om själva skrivarbetet, minns Seija Silventoinen, som arbetat som kontorssekreterare vid SYL.

Detta grundläggande och grundliga undersökningsarbete spelade en viktig roll för FSF:s socialpolitiska verksamhet. Undersökningarna visade på ett stort behov av nya lösningar för finansiering av studier. 

60-talet: ”Gropen för Domus var grävd, men det blev ingen byggnad.”

Redan i början av 1960-talet önskade sig förbundet bättre ekonomiskt stöd från staten för studier. Kanske ännu mer akut för studentens försörjning var emellertid bostadsfrågan. Sedan slutet av 1930-talet hade FSF haft detaljerade planer för att bygga en studentby i Mejlans. Men senare gick drömmarna om studentbyn i kras.

– Den första studentbyn var inte alls planerad, i stället planerade man Olympiabyn, som skulle bli en studentby efter olympiaden. Vad finns där nu? På dess plats i Helsingfors finns i dag Allergisjukhuset, säger dåvarande generalsekreterare Kari Rahiala. – Gropen för Domus var grävd, men det blev ingen byggnad. Enligt modellen skulle studenterna ha varit ”vinterturister” som bor i studentbyn under läsåren och på sommaren skulle bostäderna ha överlåtits för till exempel olympiaturisters bruk. 

Under 60-talets gång inrättade FSF en egen arbetsgrupp med tillhörande utskott för att fundera på bostadsfrågan. Det saknades nämligen en tydlig koordinering för att bygga studentbostäder. I slutet av årtiondet började FSF åtgärda problemet och snart hade alla högskolestäder en egen studentbostadsstiftelse, som grundats av studentkårerna.

Frågan om studiestöd fördes också framåt redan på 1960-talet.

 – Vi var tvungna att få det framåt, då det på den tiden fanns bara dåliga stipendier och lån, säger Päivi Elovainio, som arbetade vid FSF på 1960-talet. – På den tiden sympatiserade alla partier med studiestödet. Sedan blev det ju av, inte genast, men ändå rätt snabbt.

70-talet: Studiebidrag eller studielön?

När ideologin bakom studiefinansieringen landade i följande årtionde hade den förändrats. 

– Så här i efterhand minns jag roat hur vi absolut tyckte att vi borde få studentlön och det snabbt, minns Helena Raumolin-Brunberg, som satt i FSF:s styrelse på 1970-talet.  – Det var den tidens mentalitet, åtminstone på ideologisk nivå. För egen del såg jag det så att studenterna var bara vanliga människor, och att studenter som får studentlön inte skulle behöva separata studentrabatter, studenthälsovård eller boende. Allt skulle vara lika som för alla andra medborgare. Lyckligtvis skrotade man ingenting.”

Studiepenningen kilade förbi studielönen: “När jag började studera hade alla studielån. När jag lämnade FSF, tror jag ingen längre studerade med studielån längre; man hade redan övergått till systemet med studiepenning. Det var en enorm social förändring, men på den tiden fanns det på något sätt pengar i samhället på ett helt annat sätt än nu. Det var bara en fråga om ändamålsenlighet, hur man förmådde rikta det”, säger Jarmo Mäkelä, som satt i FSF:s styrelse på 1970-talet.

På 1970-talet hade situationen för studenternas boende redan förbättrats. 

“När vi fått rätsida på koordineringen började vi bygga studentbostäder runt om i landet och säkert i en högre takt än vad vi skulle gjort utan koordinering. Om vi nu ser på vad HOAS har gjort här i Helsingfors är det ju alldeles enormt när vi jämför med den dåvarande situationen”, minns Raumolin-Brunberg. 

80-talet: Genombrott för måltidsstödet

Vid årtiondets skifte förbättrades studenternas levnadsstandard igen, denna gång i form av näringsrik mat.

– En del av studiestödet riktades till måltider, vilket avsevärt sänkte priset på studentmåltider. Det är jättefint att en näringsrik måltid i dag kostar mindre än tre euro, inte bara för studenterna utan även med tanke på folkhälsan, säger Marjo Timonen, som var ordförande för SYL på 1980-talet.

Efter övergången till studiepenningssystemet tvistade man redan på 80-talet om mängden och sammansättningen av studiestödet. Förhandlingsförbindelserna till undervisningsministeriet var emellertid goda. Vid denna tid började FSF även organisera synliga påverkansevenemang med ett nytt grepp. 

– Ja, studiestödsärendet drevs med en kampanj där Väinämöinen, som var anställd vid Helsingfors universitets studentkår figurerade med kantele. Med Väinämöinens karaktär försökte vi synliggöra hur viktigt det är med utbildning och bildning, säger Marjo Timonen. – Ja, det gav ju oss en hel del synlighet. Man kunde kanske säga att det var startskottet för en viss påhittighet eller en förändring mot mer uppfinningsrikedom utan resolutioner eller stora folkmassor, utan i högre grad genom kommunikationsmedel. 

– På 1980-talet hade välståndet och bastjänsterna på sätt och vis stigit till en nivå som vi kunde glädja oss åt. Vi kunde vara friare.

90-talet: studiestödsreform under lågkonjunkturen

År 1992 förnyades studiestödet grundligt, men påverkansarbetet som ledde till reformen gick inte helt smidigt. Redan i slutet av 60-talet hade FSF drivit en stödmodell för studenter där hälften skulle bestå av studiepenning och andra hälften av studielån. Det finska studiestödssystemet hade redan utvecklats i denna riktning på 70- och 80-talet, om än i relativt små steg.

1992 års studiestödsreform har senare setts som en positiv reform, men i 1990-talets lågkonjunktur väckte särskilt studielån med marknadsränta oro bland studenterna. År 1991 var FSF med om att organisera en stor studiestödsdemonstration, där studenterna i teknologskämtens anda donerade ett stort antal spargrisar till staten, var och en med ett litet mynt inuti. Till följd av reformen steg studiepenningen och blev skattepliktig. Räntestödslånen blev marknadsbestämda och föräldrars och makens inkomster och förmögenhet eller personlig förmögenhet beaktades inte längre vid beviljande av studiestöd. I och med reformen infördes även högskolestödmånader.